Känner mig så tom inuti, en gnagande känsla. Något som äter mig innifrån och ut. Jag vet inte vad som händer med mitt liv. Vart tar alla vägen? Försvinn inte ifrån mig, känner ni inte hur jag sträcker ut min hand och ber att ni ska ta tag i den och stå bredvid mig för resten av våra liv?
Man önskar ju att ens kompisar är angelägna om att vårda vänskapen, men just nu känns det som en smutsig trasa som blivit inslängd i ett hörn, och glömts bort där.

Vet inte vad jag håller på med. Är less på att vara sjuk. Det drar ner mig för mycket psykiskt. Jag som annars är en ganska glad människa. I alla fall i mina egna ögon. Jag orkar inte vara glad, orkar inte se positivt på saker. Känner mig övergiven.

Hur kan det vara så, att känslorna helt svallar över och tar över hela kroppen, och ändå känner man sig HELT tom?


Det här är min utsträckta hand. För snart faller jag.