Idag skulle alltså min mormor ha fyllt 71 år. Jag har haft ont i magen hela dagen för jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Det är första gången under min levnadstid  som jag inte får dela denna dag med henne. Kvinnan som aldrig hade långt till ett skratt, som alltid kunde dra en rolig anekdot från när hon var yngre.
Förra året på mormors födelsedag var vi hemma hos henne på fika, jag och min syster var inne i mormors sovrum större delen av dagen och kollade alla hennes tusen smycken, för prylnisse var mormors andranamn. Vi satt och sa saker som "de här vill jag ärva sen", SEN. Det gick alldeles för fort tills det där "sen:et" var. Och när vi väl skulle dela upp smyckena så ville ingen av oss ha något egentligen. Vi ville/vill hellre ha tillbaka våran älskade Inger. Nu har jag en del av mormors smycken menvet jag aldrig när jag ska använda dem, när tusan ska jag vara så fin? För min mormor köpte inte några billiga smycken hon inte, även fast hon inte hade speciellt mycket pengar. Min mormor var en kvinna av rang!
För mormor var det ingen idé att dölja några hemligheter, hon lyckades alltid luska fram allting. Det var nog den personen som visste mest om mig. Den personen jag alltid kunde luta mig tillbaka mot.

Mormor. Jag känner mig så vilse utan dig. Det värker i hela min kropp av saknad när jag tänker på dig.
Mormor 70 år.


födelsedagsmiddag på Jugen Jon


Det är skönt att veta att du är frisk nu. Men jag saknar dig varje sekund.